Rubriken får det att låta som att något allvarligt har hänt, men nejdå! Så hemskt är det inte, inte för er. Men för mig.

Här hemma i lilla Björkvik har det stått en väldigt gammal lada som jag personligen har tyckt varit fin precis där den har stått och perfekt att fota mot. Ladan har alltid varit en plats att gå till om man fick torka om var man skulle fota. I alla tider har jag fotat där, och jag tror dom flesta personer jag ens har fotat har fastnat på bild just vid ladan, kanske inte mot precis samma vägg, men vid ladan. När jag har behövt tid för mig själv har jag alltid gått dit och satt mig för att titta ut över sjön precis nedanför. Min älskade lada. Dom har nu plockat ner alla ytterväggar på ladan och jag har hört rykten om att dom ska riva den, vilket gör lite ont i mitt hjärta.

Bilden på Max i förra inlägget är taget i ladan i helgen när vi smet in genom dem öppna väggarna.

 

Max har bott hos mig sedan början på förra veckan, vilket inte jag klagar på alls! Annars jobbar jag på min brors hemsida, en massa fotoböcker jag fått i uppgift av en släkting att göra och kämpar på med mina egna fotoböcker jag vill få gjorda. Fullt upp!

 

För två veckor sen stod Danielle på trappen helt oförväntat. Jag blev helt till mig och var tvungen att stoppa några tårar! Sju månader sedan jag såg henne sist. På min studentdag för att vara exakt. Jag gjorde nästan inget annat de dagarna förutom att umgås med henne. Jag tog med henne på bio för att se EGO, var ju tvungen att se på svenska biofilmer medan hon endå kunde! Det var väldigt hjärtskärande när hon skulle åka hem till Egypten igen några dagar senare. Men vilken chock att hon kom hem på semester! I vår/höst ska jag banne mig besöka henne minst en gång när hon bor i Kreta! Mitt hjärtegos! ♥

Ställde upp studioblixtarna en stund idag, Max fick agera modell!

 

En tråkig lördag helt enkelt.